Peter Fonda som biodlare och farfar. Så långt från Hells Angels man kan komma. Han uppfostrar sina sondöttrar, tar så småningom hand om deras knarkberoende mamma. Allt medan sonen sitter av ett antal år i något fängelse. Sonens elaka rånarkompisar är en del av hotbilden.

Faktiskt sevärd. Inte minst tack vare dialogen. Hyfsat trovärdiga karaktärer. Hyfsat vanliga människor. Det gillar jag. Mycket moralisk. Det är inte lika kul. Och slutet formligen dryper av honung, eller sirap eller vad det är. Eftertexterna skulle ha rullat igång minst tio minuter tidigare.

Vid efterkontroll av en recension ser jag att Peter Fonda fick en Oscarsnominering för "sin lågmälda roll". Tja... Nja...  (1993)

SvT1 4 februari 2000.