Billy Elliot är 11 år. Det är i mitten av 80-talet och Margaret Thatcher bestämmer. Billys pappa och storebror är kolgruvearbetare och ute i strejk. Hans mormor är förvirrad och hans mamma är död. Det finns egentligen inget hopp. Varken för strejken eller för Billy. Det urgamla mönstret säger naturligtvis att även Billy ska bli gruvarbetare och gärna boxas på fritiden. Så har det alltid varit och Billy har till och med sin farfars boxhandskar.

Men strejkens soppkök gör att den lilla balettskolan måste samsas med boxningsklubben och Billy dras som av en magnet till dansen. Det är naturligtvis en social thriller när Billy kämpar för att förverkliga sin dröm, allt medan Maggies kravallpolis gör allt för att bryta upp strejken och männen hånar Billy för att han inte vill gå i deras fotspår.

Det var länge sedan jag såg en lika bra film. Den har allt. Och den förebådar på något sätt en ny tid där gamla strukturer bryts sönder. Där individen plötsligt blir synlig. Där kollektivet kämpar för sin överlevnad. Och där det gradvis går upp även för pappan att hans drömmar om ett bättre liv kan förverkligas genom yngste sonen.

Puh. Mycket känslor. (2000).

Video den 5 oktober 2001.